Alma Ranebo

Jag är så nöjd över att jag verkligen tog mig i kragen och drog igång hela Belgien/Holland resan för denna lilla individ. Jag såg en film på youtube och jag visste redan då att han var en bra häst för mig. Mamma tyckte det verkade som en lite omständig resa och mycket krångel för en häst och var generellt ganska skeptisk, fast han hoppade fint, det kunde hon erkänna. Men om jag nu skulle göra det här så fick jag sköta och organisera allting själv (Och dääär trodde mamma att jag antagligen skulle lägga den här lilla hästen åt sidan).

 

 

 

Men nej minsann, jag ringde upp Holländaren som hade hästen och vi bokade in en helg där jag skulle komma ner. Och efter ett litet samtal till Henrik Ersgård så lyckades jag även hitta en tvåstjärnig tävling i Belgien, perfekt för Inova tyckte jag. Så Henrik ryckte in och gjorde en sen anmälan och vips var jag med. Dags att berätta för mamma att jag åker på måndag (med ungefär 5 dagar framförhållning) till Holland och provrider hästen, och passar på att ta med mig Inova och tävlar i Belgien samtidigt, hur bra som helst tyckte jag (som hade haft körkort i 5 månader och kört som längst från Stockholm till Södertälje sisådär 45min)! Mamma ångrade då ganska snabbt att hon sagt att jag skulle lösa allting själv, hon kom ju på nu i efterhand att det trots allt kanske var bättre att ta det där lilla flyget tillsammans och vara borta 2 dagar. Men det var lite too late att agera efter 3 veckors tjat, tåget hade gått liksom. Jag var anmäld till tävlingen och hade ju en hel vecka framför mig med fina unghästar och bra tävling, allt var bokat! Men för mammas trygghet fick jag även med mig en kompis från Stockholm som i alla fall kunde hjälpa mig en bit på vägen så att vi åtminstone fick filmer på hästarna och klara av en framhoppning, alltid bra! 

 

Allting rullade på bra och vi kom fram 10h senare hela och rena, eller utan en sidospegel på lastbilen som råka få sig en liten touch på autobahn, men lite svin får man ändå räkna med! Vi lyckades trots allt lösa även det uthängandes genom fönstret med silvertejp i farten.;) Provred ett par hästar innan jag fick prova Crownie och när jag väl provridit honom så förstod jag varför. Den här lilla hästen var ju inte riktigt sådär gullig och enkel som på filmerna och han ville se mig på ett par hästar innan han slängde upp mig på ett nervvrak med attityd. Jaa vad ska man säga.. Första provridningen var kataastrof och jag måste erkänna att jag var duktigt besviken när jag fått tugga grus och hästen var mer i luften än på marken och skrek som en stucken gris. Jaha, det var det tänkte jag, vilken flopp. Och ja, jag måste erkänna att det tog emot att ringa mamma och berätta om upplevelsen, även fast jag inte tänkt komma hem med svansen mellan benen. Jag hade ju visserligen hittat en rätt så fin 6 åring också så jag ångrade ju inte resan på något sätt, men Crownie var liksom huvudsyftet.

 

Trots katastrofen och ett par mindre vita ridbyxor dagen innan så ville han att jag skulle prova honom igen. Jag var tveksam om jag överhuvudtaget skulle sätta min fot i den stigbygeln igen, men jag kollade på försäljningsfilmen en gång till, och jo visst, hoppa kunde den. Upp igen, en ny dag. Och ALLT stämde, jag hittade ridningen från början och allt bara flöt, och på en gång när jag hoppade av så sa jag till min vän att "den här hästen ska jag ha". Jag skickade ett sms till mamma där jag var duktigt hög på livet, och jag fick svaret - "Härligt! Ta med den hem på en gång!", haha.

 

Hade jag inte haft en ganska så lik Marion så hade jag nog inte vågat köpa honom med tanke på alla turer dagen innan. Men eftersom även Marion är en häst med små marginaler mellan kaos och fantastiskt så hade jag ändå känt på det lite tidigare och visste lite vad jag hade att jobba med. Och det är sådan ridning jag älskar och det som utvecklar mig mest, den precisa gränsen är lite magisk och det kan svänga väldigt fort. Men att behöva vara så konsekvent och noggrann är det som jag tycker är roligast. Visst finns det dagar där man är lite trött och oengagerad och då har man ritat fan på väggen i åtminstone en vecka. Allt får konsekvenser och det är fantastiskt nyttigt, och ibland väldigt tröttsamt.. Men då är det också tur att man har en Inova som trummar på oberört och lika fint alla dagar i veckan. Men när man väl hittar den där precisa gränsen och lyckas hålla dessa hästar inom ramen så klagar man minsann över de jobbigare dagarna. Varenda minut är värt den känslan.

 

Tillbaka till Belgien. Jag tävlade klart Inova som duktigt hoppade hem lite pris i De Warre, Neeroeteren. Åkte hem på söndagen och satt hela vägen i lastbilen och dealade. Jag hade mamma i en telefon och Holländaren i den andra. Vi kom fram till ett pris och besiktning var bokad. Fick några dagar senare ett samtal från den Holländska veterinären och förstod väl mer och mindre ingenting när han snackade hästtermer på Engelska med lite Holländskt inslag. Men jag avslutade i alla fall samtalet med: "Is everything okay?" och fick svaret ja, då var jag nöjd. Och sedan har det faktiskt visat sig att jag för 2 månader sedan fick hem en riktig guldklimp till 5 åring. :)