Alma Ranebo

Idag har det varit en fruktansvärd dag. Allt började när vi skulle morgonfodra, M1 ville hellre mysa än äta, han var helt ointresserad av maten. Sen började han lägga sig ner och ställa sig upp om vart annat, dvs ett tydligt tecken på kolik. Veterinären (som var super duktig) på anläggning gick igenom M1 och gav honom massa olika sprutor och smärtlindring. Dock svarade M1 inte särskilt bra på det, vilket betyder att det inte bara var en förstoppning. Då åkte vi akut till Helsingborgs djurklinik.

När vi kom dit fick han ännu mer sprutor, dropp och smärtstillande. M1 mådde jättejätte dåligt och det var hemskt att se hur han led. Varken vi eller han kunde ju göra någonting. Han mådde fruktansvärt dåligt väldigt länge och veterinärerna gjorde i ordning för operation. Det var hemskt. Har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde då, det gjorde ont i hela mig när man såg hur han mådde. :( En buköppning är det sista man vill göra.. Det är inte alla som klarar av operationen och om de nu klarar operationen väntar 6 månader konvalicens. Jag såg bara mörker.

När jag och mamma hade gått lite med M1 och stod o pussade på våran stjärna började han piggna till lite. Han mådde bättre och vi blev tillsagda att lämna kliniken för att vi ändå inte gjorde någon nytta där. Vi bestämde oss för att han skulle få lite mer tid att piggna till på eftersom han hade blivit lite bättre, men om han blev sämre så skulle de operera. Tarmarna hade trots allt inte fungerat på ca 10h.

På eftermiddagen pratade vi med veterinärerna och han mådde bättre, otrolig lättnad! Tarmarna hade börjat fungera lite smått men han har drabbats av mjältbandsupphängning (tarmen har lagt sig lite tokigt mellan mjälten och njuren), i det flesta fallen rättar det till sig själv (ca 80% av fallen) annars får man göra en buköppning. Det är alltså där vi är nu, tarmen fungerar och M1 mår bättre, men tarmen måste lägga sig till rätta. Vi håller alla tummar att den gör det av sig själv och M1 står på dropp några dagar. Vi hoppas på det bästa och får se när vi får åka hem. Jag är glad över att tillståndet är under kontroll och hoppas att han mår ännu bättre imorgon.

Det här har varit en fruktansvärd dag, så mycket starka känslor och tårar. Det går helt enkelt inte att beskriva eller berätta det här med ord. Det är någonting som måste ses med egna ögon för att första vilken smärta det handlar om. Från att prestera bra på tävlingen dagen innan till att man nästintill tar farväl dagen därpå.