Alma Ranebo

Har såklart inte haft tid och lust att blogga under helgen men jag tänkte iallafall berätta hur allt ligger till förtillfället.

Förra inlägget skrev jag lördag em. I lördags kväll blev han sämre och de visade sig inte bara vara en upphängning utan även något fel i tarmen, så vid kl 12 i lördags natt ringde de o sa att de behövde buköppna honom på en gång, om de väntade så skulle han troligen inte klara sig. Inget svårt val för oss utan det är självklart att vi fattar de beslut som är bäst för honom, trots stor risk och lång konvalecens.

Han opererades mellan kl 12-5 den natten. De opererade bort 3,5m tarm. Operationen gick bra, dock ramlade han vid uppvaket och drog av sig en sko och skar upp ena ögonlocket (som sedan syddes på em). Vi hälsade på honom runt 12 innan jag och mamma åkte till stockholm igen och han blev väldigt glad över att se oss, han piggnade till jätte mycket så det var skönt, men han var såklart väldigt hängig efter den enormt tuffa operationen. Fina hästen, vilken kämparglöd.

Det är inte alla hästar som klarar en buköppning, speciellt inte när man tar bort en del av tarmen, då är det mycket mer allvarligare och jobbigare för dem. Hela söndagen gick iallafall åt att vänta på att tarmarna skulle komma igång som vanligt, vilket de gjorde fram på em. Dock fick han ett nytt kolikanfall på kvällen.

När han fick anfallet ringde de direkt och sa att det bästa vore att öppna honom igen. Det var optimal otur, det var inte sant!!! Men vi gjorde såklart som de rekommenderade och M1 fick gå igenom ännu en tuff operation inatt. Vi tappade allt hopp. Det var starkt av honom att klara en så otroligt svår operation, men att han skulle klara 2st, på ett dygn. Det kunde vi inte begära. Jag blev helt förstörd. Vi hade sagt farväl på lördagen om det ofattbara skulle hända, vilket kändes väldigt nära inatt. Vi fick ett samtal runt 4 imorse där de berättade att han faktiskt stod på benen! De hade tagit bort ytterligare 1,5m tarm. Vilket betyder att de sammanlagt har tagit bort 5meter. Att han vaknade efter sista operationen var unikt, det var helt sjukt starkt gjort av honom. VILKEN KÄMPE, han har verkligen viljan! Han mådde bra trots alla omständigheter men såklart helt slut, så matt, vilket är fullt förståligt. 

Nu pratade vi med veterinärerna runt 12-13 tiden och då var det mer aktivitet i tarmen än igår. Vilket är positivt, dock finns det en risk att han får/har fått lunginflammation men han får antibiotika. Det är en lång väg kvar på den här resan men han kämpar mer än någon annan. I nuläget verkar det stabilt men allt kan vändas på en femöring, det har vi märkt de senaste dygnen.  Vi lider otroligt mycket med honom och håller alla tummar vi kan, för att få hem våran kämpe.  

Helt plötsligt skulle 6 månader konvalecens kännas som väldigt kort tid.

Vi tror på dig älskling, fortsätt kämpa.